Vinden och tre knutar

Far berättade att det var en skeppare, som låg vid Vänersborg och han skulle till Mariestad. Han låg och väntade på att det skulle bli vind. En natt fick han höra, att det var så oroligt på däck. Det ruskade i tackeln och skramlade. Han gick upp på däck för att se efter. Då mötte han ett fruntimmer, som bad honom, att hon skulle få skicka sin piga med till Mariestad. "Om du gör detta", sa hon, "så ska du få vind strax". Han lovade det. Fruntimret försvann och strax kom pigan. Det började blåsa och skepparen gav sig iväg. När han kom inemot Mariestad, bad hon honom stanna. Så fick han en näsduk med tre knutar på. När han ville ha god vind, skulle han lossa på en knut.

Han fick last i Mariestad och skulle över till Kristinehamn med den. Han ville komma före ett par andra skeppare dit. Han tog näsduken och lossade på den ena knuten. Genast märkte han, att vinden spände i seglen bättre. Men han tyckte att han ville komma fortare fram, så han knöt upp den andra knuten. Då gick det väldigt bra. "Det är väl inte farligt att ta upp en knut till", tänkte han, och så tog han upp den tredje. Men då kom det en rykande storm. Han visste inte ordet av, förrän han var i Vålösund. Rätt som det var låg både han och skutan och alltihop på land.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1951: Dalslandssägner. Göteborg. S.41-42