Svartkonst och folktro

C.W. von Sydow talar i sin bok, våra folkminnen, om svartkonst. Jag har förut insändt meddelande om huru pastor Mellbin i V. Åsaka fördrev hin onde medels svartkonst från Åsaka gästgivaregård flera gånger nattetid. Denna konst lärdes huvudsakligast i Wittenberg i Tyskland: enligt vad de gamle i vänebygden trodde! Men kunde man blott överkomma en svartkonstbok gick det ännu att lära sig denna konst i Sverige. Men det var endast studerade män som kunde åtnjuta denna celebra konst. Morfarn i Storegårn V. Tunhem – han kallades morfarn av alla som kände honom – hade en son i första hälften av förra århundradet. Denne son skulle studera till prest i Skara. Av en eller annan ordsak blev studierna avbrutna äfter tre mån. tid. Men han hade mycket att berätta från lärdomsstaden Skara. Bland annat viste han vad salighetens horn var. Det finns ett stycke i gamla Katkesen Der det heter: du är min klippa min sköld och salighetshorn etc. Men han hade även sett svartkonstboken den låg på högaltaret i Skara domkyrka och var låst med ett stort hänglås. Då man kom nära denna märkvärdiga bok så hördes ett surr derifrån likasom då bin svärmar.

Man skulle alldrig sy i en knapp ell. d.l. då kläderna var på kroppen. -- Det kallades att sy på säk (sej). Hade någon svårt för att dö: vid ett dödsläger så hade han (hon) sytt på säk. Då var det inget annat hjelpmedel till hands än att bryta utav en synål över den döende. En psalmbok skulle läggas under hakan på den döde. Detta var sades det: för att den döde ej skulle vika isär med munnen.