Skogsråets mystiska skratt

Själv har jag inte haft ont av henne. Men karlar ville hon åt. Det var en granne till mej, som var till kvarnen. Det blev sent, innan han fick mala. När han for hem, så stannade hästen tag på släng. Han kunde inte begripa, vad som hade tagit åt hästen. Lasset blev så tungt till sist, så hästen fick det inte ur vägen. Då förstod han, att det inte var rätt ställt. Han gick av och tittade genom betslet på hästen. Då fick han se ett stort fruntimmer, som fick så brått att kasta sig av lasset. Hon sprang åt skogen. Det var skogsråa. Han hörde att hon skrattade. Men hästen tog i galopp.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1951: Dalslandssägner. Göteborg. S.49