Sjömän och jätten

Tvo sjömän hade komme vilse på andra sijja Vänern. De geck i lann på en hölme. Där träffa de en jätte. Han va blinne, hade en ell, som, dä låg e järnstång i. Den var rödglödgate. De talte om för jätten, atte de hade komme vilse å var de va ifrå på Dalbosidan. Som de tala mä jätten; sa han: "Räck fram handen, får ja se, om dä finns varmt blo än!" De tog järnstånga å räckte jätten. Den klämde han se dä syntes etter varenda fenger. "Åjo, dä finns allt, men dä ä väldigt, va dä har svala å", sa jätten.

När de skulle fara därifrå, se ba han döm ta ett bälte; dä skulle de ta om e tös, som de kalla Kari i Mellre. Dä lava de jätten å tog bältet. Men när de kom te Mellre, se velle ente Kari ha bältet. Då skulle sjömänna tat om'a mä våld. Ho gråt å ba dom, de skulle låta bli. Ho rådde döm i stället å tat om e store ek. Dä gjorde de. Eka röcktes opp me rota å for iväg åt samma höll, som jätten bodde.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1951: Dalslandssägner. Göteborg. S.68