Jätten och hans dotter

För länge sedan bodde ute på slätten jätten Halle med sin dotter Hunna. Halle var kommen från Tivedens skogar, och slätten behagade honom icke. Från morgon till kväll satt han och såg över den vida slätten som inte gav skydd för sommarens brännande sol ell. för höstens o vintrens stormar. Född i Tivedens berg der de täta skogarna ge en djup och grön skugga längtade han åter till sina granar och furor. En dag prövade han sina krafter på ett stenblock från istiden som låg på slätten. Detta slungade han över bygden. Samma afton kallade han på sin dotter Hunna och talade sålunda:--Det är en härlig bygd, vi kommit till. Dock synes mig, att ögat ej får den omväxling, det behöver. Själv har jag sett, hur bonden gärna söker sig en plats där solen mindre bränner. Han saknar skogen som ger skugga mot solen och berget som skyddar mot vintrens köld. Jag vill ge honom bådadera. Jätten tänkte på alla de stenblock som Vänern under årens lopp lyft upp på stranden. Följande dag börja han bygga och Hunna hjälpte honom. Så skapades Halleberg enligt sagan. Berget bar snart veldiga skogar av gran o furor och jätten o Hunna sutto om kvällarna och hörde suset i trädkronorna medan deras blickar nedanför fångade slätten.

Men Hunna började snart tröttna på det enformiga livet hos fadren, och så beslöt hon bygga ett eget hem. Hon hopsamlade alla på västgötaslätten utströdda stenar och byggde det bärg som ännu har hennes namn. Huru det förhöll sig med byggandet av bergen, skall icke här tvistas om. Men sannolikare är att jätten Halle med sin dotter bosatte sig på bärgen.