Burta och de vilda djuren

Det var ena som hette Burta på Grinn. Det var en riktigt stygg. Hon var husbon över både björnar och vargar. Dom tog hon in till sig i stugan, och dom red hon på påsk-natta. Var det nån hon var arg på, så kunde hon ta dö på bå hästar och krätur och allt som fanns.

En gång var di ute och gick skall efter varg och björn, och di visste att det fanns, men di kunde inte hitta dom. Då var det en som gjorde sig ärende till Burta på Grinn, han gick in där och ba om vatten, och då såg han att hon hade både vargar och björnar där inne. "Om du talar om'et för en enda människa hunt det står te, så är du dö på fläcken", sa hon till honom. Och det lova han, att han inte skulle göra. Han gick ut i skogen till di andre, och di fråga honom, om han hade sett nånting. Och han svara inte, men han ställde sig och tala om för ett stort träd, hur det var. Så hade han inte talt om'et för någon människa. Men di tog och la halm omkring stugan och brände upp alltsammans och käringa med.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1951: Dalslandssägner. Göteborg. S.146