Haffruans hemlighet

Haffrua sa de. Den har många sett i Kobergssjön. Hon tog en halvvuxen yngling och drog av ner i vattnet med. Hon bodde på botten i ett förfärligt grant, fint rum; det var inte annat än guld och silver hela rummet. Men han grät och ville upp. Ja, det fick han då, men med de förorden, att han skulle komma igen. Hon ledsagade upp honom, och de gick till hans hem. Så låg där en styver vid tröskeln, som de hade tappat. Då kunde hon inte gå över utan måste bli utanför. Föräldrarna blev så glada för att pojken hade kommit tillbaka. Fadern tog fram boka och läste Guds ord, för då hade haffrua ingen makt att komma in. Men han fick hålla sej inne alltid sen, för de var rädda, att hon skulle komma och ta honom igen.

Han talade om, att han hade inte fått annan mat hos haffrua än tosser och firfötter, och det kunde han inte äta. Hon hade både kräk och hästar. De var nere på sjöbotten, men ibland forslade hon upp dem, och de gick på sjölanna och åt gräs.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1944: Västgötasägner. Göteborg. S.26