Hästen och kärleken

En gång skulle bonden på Rom sko hästen. Som alltid förr i tiden togs då hästen in i stugan, där den bands vid sänggaveln. Bonden kunde ej på något sätt få skon att passa till foten, och vildsint som han var förde han ett väldigt oväsen. Hustrun låg i barnsäng och våndades. Hon frågade då, om hon kunde hjälpa honom på något sätt. — "Begriper du något av det, du som ligger så där?" sa han vresigt. "Å, får jag bara se på hästskon." — Hon tog då denna och rätade ut den med ett enda tag.— "Hur vill du nu ha den?" frågade hon. Han beskrev, hurudan skon skulle vara, och hon formade till den med bara händerna, så att den passade hästens fot. "Hur har du, som är så stark, kunnat tåla att jag slagit dej och behandlat dej så illa, som jag gjort!" utbrast bonden i sin förvåning. Hon svarade: "Jag har bara tänkt på, vad jag lovade prästen, då han vigde oss." Efter den händelsen var bonden på Rom alltid snäll mot sin hustru.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1947: Bohuslänska sägner. Göteborg. S.45