Granris och spöken

Lotta hon hade tjänat på Kyrkeryg ungefär ett halft år. Under den tiden så ville hon bestämdt gå och hämta granris och ha på golfvet. Och min mor hon hette Kristina, hon var så sträng till att vilja fira helgdagarna. Hon hade sagt till tösen, att »jag vill inte se, att du går till skogen om söndagen och tar granbarr.»

Och då som mor min var död och låg lik, så just då en söndag eftermiddag i kvällningen gick hon åt skogen efter granbarr.

Och då hon gick ifrån skogen, då hon hade gått några hundra alnar, så mötte hon, som hon tyckte, det var, ett fruntimmer, hvitklädt, och klänningen var så lång, sa han tog i snön, så det liksom gnisslade i snön, och (hon, spöket) gick rätt emot och in på henne. Och hon blef så rädd, så hon föll ner i snön och blef liggandes och inte kom hem förr än klockan tio elfva på kvällen. Då var hon så häpen, så vi kunde knappt känna igen henne, blek som ett lik.

Och för att få klart för mig, om det var sant, det hon sade, så gick jag och såg i snön, där som hon hade legat, och där var ett af-tryck i snön, där hon hade legat. Hon hade vältrat sig där. Barrkvistarna låg där, dom hade hon inte tagit med sig.

Det hände den 2 december på sjuttio.

Källa: Lindberg, Karl H. 1906: Sägner och visor från norra Bohuslän. Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns forminnen och historia 8. S. 295.