Fjällbackas mystiska skepp

De flesta personer, som bo vid kusten, ha nog hört talas om den flygande holländaren eller dödsseglaren.
I Fjällbacka och trakten däromkring har den varit synlig många gånger. Omkring 1872 såg en person, som vi kunna kalla för A. C., detta fartyg i Fjällbackafjorden. Härom har han berättat för mig sålunda:
Min far ägde den största av de två kvarnarna på Oxnäs-berget. De revos 1902. Det var en dag han höll på med att mala åt bönder i trakten och jag, som var pojk då, var hos honom i kvarnen. När jag skulle gå därifrån och hade kommit ner på berget, fick jag se en stor fullriggare komma in emot Valön och styra söderut mot Korsön för fulla segel. Alla lanternorna brunno, enär det var i kvällningen, och ståtlig var den att skåda med sin stora segelyta. Jag ropade därför till min far, att han skulle komma ner och se på fartyget, men när jag väl hade ropat på honom, så lovade seglaren till och vände upp emot Korsön, och så försvann den. När far kom ner från kvarnen så var seglaren försvunnen. Far trodde, att jag hade narrat honom, men jag förklarade för honom, hur fartyget hade visat sig, och då sa han: "Det har varit den flygande holländaren, mitt barn, ty den brukar visa sig mot hårt väder. Därför är det bäst att jag gör fast vingarna till kvarnen med detsamma, annars kanske de blåser bort." Och det gjorde han. Men en tid därefter blåste ändå vingarna av gamle Carl Olssons kvarn.
Fiskarna Lars Lilja, vanligen kallad Ave-Lars, född 1797, och hans kamrat Anders Olsson, vanligen benämnd Fabbro, född 1788, voro hemmahörande i Fjällbacka. En gång på 1850-talet hade de varit ute en otta och fiskat och kommo inseglande genom Kongsen. När de just kommit förbi Dyngön, fingo de se, att borta mellan Dyngön och Wassholmarna eller in genom Trybergsrännan kom en stor fullriggare seglande för god vind. Den lovade till under Dyngön och där släppte den även ankaret. Alla segel hade den på, och ett väldigt kom¬menderande var det ombord på ett språk, som gubbarna inte förstodo. Det började dagas, men lanternorna på skeppet brunno. Ave-Lars föreslog nu Fabbro, att de skulle ro bort till fartyget och försöka sälja fisk, och det var Fabbro med på. När de kommit under fartyget, tog Ave-Lars några fiskknippen, som han ämnade gå ombord med. När de kommo under skuteväggen, var lejdaren redan uthängd, och uppe på däcket stod några besättningsmän och tittade och pekade på Ave-Lars och Fabbro och talade med varandra på ett språk, som dessa ej förstodo. Ave-Lars gjorde sig färdig att gå ombord och gick således upp på toften med det ena benet och trampade med det andra på lejdaren. Men strax plumsade han i sjön och i detsamma kom från besättningsmännen ett hånskratt, som han sedan aldrig kunde glömma. Fartyget försvann i detsamma och Ave-Lars höll på att försvinna i djupet. Slutligen lyckades emellertid Fabbro dra upp honom. Båda förstodo, att det var den flygande holländaren, som varit framme. Och strax blåste det upp en hård sydväst, så att det var med nöd de båda gubbarna togo sig hem till Fjällbacka.
E. A., som var född i Fjällbacka 1849 och dog där 1924, var en mångbefaren sjöman. I sin ungdom hade han hyra på ett engelskt fartyg. En gång, när detta befann sig i Spanska sjön, fingo de se en stor fullriggare komma rätt ner på engelsmannen. Det föreföll som om den ville segla på dem. Det såg ut att vara ett riktigt fint fartyg, allting var så i ordning, att hela engelsmannens besättning ställde sig att titta på det. På fartyget kommenderades och halades segel och tåg och talades ett språk, som ingen förstod. Intresset för den främmande skutan var så stort, att ingen lade märke till, att man kommit nära ett undervattensgrund. Till slut ropade styrmannen, som var finne: "Det är inte någon riktig skuta, som vi råkat ut för, utan det är Satan och Djävulen. Se så nära som vi nu är land!" I detsamma hördes ett hemskt skratt och så försvann fartyget. Engelsmannen hade sedan all möda att klara sig ur brotten, ty ett stort oväder följde på denna syn.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1944: Våra gamla berätta - Folkminnen från västsverige. Göteborg. s.59-61