Eld och förintelse

Min far var soldat för Doflan. Soldattorpet hette Veslesidan. På det torpet fanns ett bra stycke mark, där det växte gräs, men kon bet aldrig i det gräset. Det gick finnar här före min tid. En finnkäring hade varit inne på ett ställe och tiggt mat, men hon blev bortjagad. Sedan tog de henne och linda in henne i ett råghalmskärv och tände eld på det. Då sa hon: "Så långt som röken går av mej ska kon inte ta bete".

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1947: Bohuslänska sägner. Göteborg. S.129