Bergjättan och hästskorna

Det var en, som hade tagit (till hustru) en bergjätta (=jättekvinna). Så hade han varit och smidt hästskor. Så skulle han visa henne det. Men då var hästskon för stor. Hon tog och gjorde honom till pass för (häst)benen. Det var, då hon låg på barnsäng. »Det var lyckan, att du inte har tagit lifvet af mig för länge sedan,» sade han. »Nej du, jag har allt bättre vett,» sade hon.

Källa: Lindberg, Karl H. 1906: Sägner och visor från norra Bohuslän. Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns forminnen och historia 8. S. 291.