Trollens kopparkittel

Det hände i Råshult i Mårdaklevs by. Där var jättar och troll i Klevs berg, på den tiden; de hade sitt tillhåll där. Folket i Råshult låna kopparkittlar av dem, när de skulle brygga till jul; de fick inte se trollen, utan de gick bara utanför berget och ropa, så kom där ut en kopparkittel. Så när det led till jul ett år, skulle gumman i Råshult brygga. Men det var så ohälligt (ohålligt?) den gången där; allting kom bort för henne. Så var gubben i Råshult ute och körde. Han var kommen till Klevs kvarn – det var på kvällen och här var nermörkt. Då kom där ett troll ut ur berget och ropa till honom. "Bed Bedårdi gå hem, ty Bente-lille föll i elden och blev döder därav!" När gubben kom hem, talte han om det där. Då kom där en kopparkittel och sprang under rösten, där hon brygga. Och där blev ett förskräckligt dån inne i stugan. Den kopparkitteln hade trollkäringen haft med sig och ta i; hon stal bröd och allt möjligt och bar å åt berget. De såg henne inte, men allting blev borta där. Men när gubben talte om, vad trollet hade ropat, blev hon förskräckt och gav sig iväg.

Men kopparkitteln fick de behålla i Råshult. De visste, att han hörde till i berget, för de var sams med trollen där annars och bruka låna av dem. Så skulle de skicka drängen hem med kitteln, när de hade bryggat, och de tänkte de får lov och lägga till lite av slaktet i. Och drängen bar å kitteln. Men när han kom på vägen, tog han och åt upp det de hade lagt i kitteln, och sen gjorde han sina behov i den i stället. Men efter den betan fick de aldrig låna något av trollen mer.