Knallen och märren

En gång kom det en västgötaknalle och bad han skulle få låna hus på gästgivaregården i Klev. Det var om påsk. Han kom och körde. Ja, det skulle han väl gärna få, sa de, men de vågar inte själva bli hemma utan de får ge sig bort över påsk, för se trollen går fram alltid mot högtider, de går fram och lånar hus. Men knallen hade farit vida och var inte rädd. Han sa, att får han bara stanna, så blir han där ensam; han är inte rädd för trollen. Han hade en vit märr och körde med, och den var så illa arg. Och så efter sagan torde trollen inte å stål. Nu var märren skodd med stål, och på kvällen när drängen skulle lägga sig, ledde han in märren i köket och band den vid spisen och la fodret i gruvan. Det var ända vid dörren märren stod. När det led fram på natten, då kom det jättar och troll, både stora och små. De levde så och skulle in. Men knall var säker: när trollen kom och skulle in genom köksdörren, så slog den här märren och hon hade en stålsko på sig. Då blev trollen förskräckta. De sprang baklänges och ropa, att det är mor som står vid spisen och bakar, men hon är arg nu, så det är bäst de schappar. Sen flytta trollen, så sen har där aldrig var några troll vid Klev mer.