Drakarnas hemliga visdomar

Det skulle vara en drake till och vakta såna där skatter, men de kunde också ha ställt en höna till och vakta det. Drakarna skulle vara som ormar men så förskräckligt stora, och de kunde resa sig på rumpen. En gammal historia talte de om. Det var en som grov efter en skatt. Han var kommen långt ner i jorden och där var en kista. Rätt som det var tyckte han det gick runt alltihop. Han blev yr. Då kom där en drake. Han rådde inte med utan han gick hem och sluta och grava. Sen gick han dit igen, men då fann han ingen kista.
Det var en gubbe, som talte om han var ute i Halland på odling. Det var på sidlänt mark, och där var mycket med slånbärsbuskar. Han skulle hugga upp en stor tuva med slånbär. Då kom där en orm; han var så gräsligt stor och han hade långt skägg. Gubben blev så förskräckt; han gick efter'n, men han torde inte slå honom. – Min svärfar talte om han och hans pojk råka på en sån orm. De var ute och körde med två kor. Då mötte de en orm. Korna blev först rädda. Då skulle de se efter, vad det var. Och då var där en orm; han var så gräseliger, han hade stort, långt, grönt skägg som en mad. De trodde väl att det var en drake. De trodde förr, att ormarna hade ormul, men det har de inte. Där åt de upp varandra och livnärde sig på så sätt. De ormar, som blev för gamla, skulle bli såna, så där växte skägg på dem. De hade vart såna hjältar, så de andra hade aldrig rått med och äta upp dem. Det var drakar; det blev drakar av dem, när de blev så för gamla. De trodde alltid där var medel, där de hade sett något ormabo.

De trodde här var vita ormar. Den som fick fatt i en vit orm, den skulle koka den levande och dricka det spadet. Den som hade druckit sånt vatten, kunde se allting och veta allting. Så var det en käring, som hade hittat en vit orm. Hon la den i grytan levande och slog vatten på. Men så skulle hon gå ut ett ärende. Då passa pojken på och stoppa pekefingret i grytan och sen stoppa han fingret i munnen. När käringen kom in igen, sa pojken: "Nu kan jag säga, hurdan kalv där är i den svarta koa." Då hade han fått visdomen. Sen hade käringen ingen nytta av det, för det var inte mer än en, som kunde få visdomen. Man ska aldrig slå på en orm eller slänga på honom, för då blir han arg och vakar på en i 7 år och vill hugga en. Fick man slagit ihjäl honom, var det inte farligt, men annars vaka han på en i 7 år.