Tystnaden bröts för alltid

Bytingar fick inte lov att tala. Det fanns en sådan på ett ställe, och han hade aldrig sagt ett ord. Han var stor nu och satt en dag på logen och tittade på, då de andre arbetade. Så föll en tösunge omkull, och kjolarna gick över huvudet på henne. Då drog bytingen i att skratta, och han sa: "Nog är jag gammal som toppen på Tiven och roten på Risven, men make till det har jag aldrig sett". Men efter det fick de inte se honom mer. Han gav sig iväg, sedan han hade pratat, för det hade han inte lov till.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1947: Bohuslänska sägner. Göteborg. S.56