Skogsrået vid Vänern

I Ånimskog (? ) — det ligger ute vid Vänern — där var jag ute för skogsrået. Jo, där var jag regält ute för henne där. Jag var ute och gick 'en kväll.. Där var nu inte ondt för att hvarken .se eller höra (skogsrået). Hon kunde gå uppe på ett berg efter gärdsgårdarna och hålla sådant väsen. Så var det en kväll, jag hade varit på en gård, som heter Anneberg, och när klockan var väl vid pass elfva på kvällen, så skulle jag gå hem. Så var det en piga, som hade gått nordefter (= norrut) i kvällningen, och hon brukade att hjälpa dom på Persmyren, och henne kände nu jag godt. Och när jag kom och skulle gå hem om kvällen, så fick jag se ett fruntimmer framför mig. Och jag ropade på henne. »Vänta, Johanna, så får vi följe! » Men hon gick, och när jag kom in i skogen, så kom hon fram till mig. Så fick jag se, att det var skogsrået. Hon hade grå ludd i ansiktet och två stora häng-schalar, en på hufvudet och en på halsen. Jag gick, och hon följde med. Hon gjorde mig allt sällskap, som jag begärde. Så funderade jag på om hon kunde ha kropp. Och så gick jag nära ett träd, och så puttade (= knuffade) jag henne in till det. Men det var allt, som det skulle varit kropp, för det puttade emot. Och sedan så följde hon mig nära en mil. Och så kom jag till en gärdesgård, men då blef jag af med henne, för där var hon inte karl till att kunna gå öfver. Ja, det var fullt med skogsrå däroppe.

Källa: Lindberg, Karl H. 1906: Sägner och visor från norra Bohuslän. Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns forminnen och historia 8. S. 276-277.