Nattens tystnad och skräck

Man fick inte stoja eller föra oljud efter det solen gått ned. Man vågade inte ens tala högt utan viskade. Nissarna tålde ej heller att något djur höll oljud. På Löverås hade de en get, som bräkte både natt och dag. Den vred nissen nacken av en natt, så att hon låg död på tallen om morgonen.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1947: Bohuslänska sägner. Göteborg. S. 74.