Rosse-Gullenas sorgsna öde

Det var en tös, som de kallade Rosse-Gullena. Hon var ledsen för att leva, och hon gick till Bråne å och band en duk för ögonen och kastade sig i ån och dränkte sig. De hörde benne ropa där vid ett litet berg intill gamle vägen lång tid efter, så snart det skulle bli styggt väder. Men detta hände långt före min tid. Nu får man aldrig höra henne.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1947: Bohuslänska sägner. Göteborg. S.97