Spöken i kvällsmörker

I Berfendal berättade man, att en gammal präst åkte upp med hästar och vagn. Våra tjänare körde honom ofta. Vagnen körde inte fram till vårt hus, som var prästgården, pappa var präst, utan körde fel till en plats, där gamla prästgården legat. Om det var till gott eller till ont, vet jag inte. Jag vet en präktig människa, som var materialistisk och for till Amerika sedan och gifte sig och samlade pengar. Hon kommer och och går på gården en kväll och det var månsken. Då hör hon en vagn och rusar bort och gömmer sig för att slippa hjälpa till, när vi skulle få främmande. Vagnen körde fram någonstans, men när hon såg efter, fanns den inte utan allt var tyst och stilla. Hon blev rädd och sprang och talade om det för pappa, men han sa, att hon skulle lugna sig.

Det var en, som hette Justin. Hon berättade, att förr så spökade det så väldigt i bäcken. Men när bilarna kom, så försvann spökena. Och det förstår man ju, att ensamheten i skogarna inte kändes så stor, när bilarna kunde höras och då såg man inte heller längre några spöken.