Havsfrun vid solnedgången

En gång när farfar hade varit ute och fiskat, så fick han se ett sådant fint kvinnfolk, som stod på stranden. Det var mot solnedgången. Hon stod och kammade sig. Det såg ut som om hon hade silver i håret. När farfar hade kommit i land med båten, så skulle han se efter, vad det var för ett fruntimmer, men då kunde han inte se henne mer. Då förstod han, att det var havsfrun, som han hade sett. Det brukade inte slå fel utan att det blev hårt väder, när hon hade visat sig.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1947: Bohuslänska sägner. Göteborg. S.23