Tomtar och näckars hemligheter

Lika visst som det förr fanns en näck i varje bäck i socknen, lika visst fanns det också en tomte vid varje liten kvarnskvalta.

Tomtegubbarna voro emellertid beskedliga varelser och om man blott ej gjorde dem emot så kunde man ha både hjälp och nytta av dem. Men mot dem som retades och trilskades med tomtarna gjorde de allt slags förtret, höllo fast skvalthjulec så kvarnstenen stannade, slogo damm och smuts i mjölet och skuro sönder säckarna så att mjölet under hemfärden rann sin kos.

Tomasmessonatten fick ingen bruka kvarnen, ty då skulle tomtarna var ensamma herrar på täppan. Då satte man dit en skål mjölk och en skål gröt som belöning för tomtens tjänster och när man kom till kvarnen påföljande morgon voro skålarna alltid tömda.

I många bondgårdar funnos också tomtar och dessa månades om på alla sätt emedan de "drogo till huset".

En bonde i Skulltorp kom en kväll ut i ladugården i något beskänkt tillstånd för att se till kreaturen. När han skulle gå ut igen mötte han i dörren en tomte som kom släpande på en börda hö.
— Vad går du här och drar för ? sade bonden retligt.
— Jag skall dra' andra vägar hädanefter! sade tomten.
Och från den dagen gick det utför för den förut välmående bonden. Skörden misslyckades, kreaturen dogo och han slutade sitt liv i, stort armod.

Lyktgubbar voro förr mycket vanliga under mörka höstnätter, då man utefter vägar och stigar påträffade dem i långa rader. Ännu för en 20-3o år sedan förekommo de rikligt i trakten av Öjersjö. Ingen såg dem förr än efter mörkrets inbrott och man visste därför ej hur de sågo ut. Man trodde emellertid att de voro några slags osaliga väsen som ej fingo ro. De gjorde sällan en människa något förnär, men man gjorde det oaktat klokast i att ej tilltala dem eller överhuvud taget ej alls låtsas om dem.

Källa: Erik Bergendahl 1921: Partille krönika. Göteborg. S. 205-206.