Jättens raseri och fall

I motsatt till jättesmeden i Källberget var denne av en inbunden och elak natur och försökte göra människorna så mycket ont som möjligt. Och vad var då naturligare, än att dessa svarade med samma slags mynt.

Han bodde i något av de hålrum som bildats av stora nedramlade klippblock, på Barefjälls sydöstra brant. Men han var inte blott elak; lortig och lusig var han även och ännu skall det synas märken i berget på den plats där han plägade stå och skubba sig, förmäles det.

En dag roade sig några drängar från trakten med att kasta ned kullerstenar i jättens grotta i avsikt att reta honom. Detta lyckades också över förväntan, ty för varje gång en stor stenbumling kom studsande ned mellan klippblocken hördes ett hotfullt mummel där nedifrån, ungefär som när åskan går. Slutligen blev jätten utom sig av ilska, kröp upp ur sin håla och satte efter fridstörarna upp igenom Trummorna. Drängarna gnodde före allt vad tygen höllo och jätten kom drumlande efter så det sjöng i bergen.

Det var en bit fram på vårsidan, så här och var låg isen kvar mellan bergknallarna. Och detta var drängarnas eviga lycka. Jätten hade så när huggit tag i den minsta av dem då han plötsligt halkade, gjorde en våldsam kullerbytta och slog skallen mitt i blanka berget.

Hur det sedan gick är det ingen som vet. Men vem som vill kan än i dag se fördjupningen som bildades i berget efter jättens huvud och märket efter där foten halkade. De finnas i en bergbacke strax väster om Spake-Martins stuga.

Källa: Erik Bergendahl 1921: Partille krönika. Göteborg. S. 201-202.