Jätten i Rövaregrottan

I den s. k. Rövaregrottan, belägen i en lummig bergskreva högt uppe på den branta sydsluttningen av Källberget, söder om Sävedalen, bodde för många, många år sedan en jätte, känd lika mycket för sin stora styrka som för sin färdighet i smideskonsten.

I motsats till bror sin, som bodde i Barefjäll, strax norr om Utby, på motsatta sidan om Säveådalen, var jättesmeden emellertid av ett kornset och godmodigt lynne och drog bra nog jämt med folket i bygden.
Det var emellertid ett villkor fäst vid att detta goda förhållande skulle bliva beståndande. Han utförde i sin grotta diverse smiden åt bönderna i trakten. Därvid fingo dessa dock ej besöka honom, utan skulle de lägga ämnena i en skreva nedanför grottan, slå tre slag i berget, vända bort ansiktet och därpå med hög röst ropa vad de ville ha utfört för något. Samtidigt skulle ersättningen för arbetet läggas bredvid ämnena i skrevan.

När smidet sedan hämtades skulle förfaras på samma sätt. Efter de tre knackningarna och sedan den, som hämtade smidet, vänt bort ansiktet låg om en stund alltid det beställda färdigt och blankt i bergskrevan. Men härunder fick budet ej ge ett ljud ifrån sig och fick ej heller ha något sällskap.
Fullföljdes ej dessa bestämmelser skulle det goda förhållandet mellan jätten och bygdens befolkning få ett brått slut.

Så gick det under många, långa år, och Ugglumsbönderna voro nog så yvriga över sitt pena smide, men de voro allt för omsna att skräppa häröver för utsocknesbor. Ingen hade varit närsöken nog att göra ett försök att få se jätten, och alla hågade ju överenskommelsen. För övrigt voro de allt för para att genom ett dylikt handlingssätt få honom till fiende. Det skulle de säkert få anka på. Ingen hade därför i mannaminne sett honom och ingen visste hur han såg ut. Men det kvittade ju också. De visste ju, att han fanns där, och den som tvivlade härpå kunde ju lätt se efter hur röken steg i ringlar från hans smedja och höra hur bäljen tjåstade och hammarslagen loade i berget.

Emellertid skulle en dräng en vintermorgon i otte hämta ett beställt kistelås från jättesmeden. Det var dagarna efter jul och drängen hade firat hälgen grundligt, vilket gjorde att han var ovulen och olustig av sig. Han var dessutom ny i tjänsten och samtagen till sättet och tyckte väl förövrigt, att en gammal jättegubbe var väl ingenting att åbäka sig för. Och nu skall ni få höra, hur stönit han bar sig åt.
Det var inte nog med att han tog gårdshunden till sällskap och under hela vägen sjoade och sjöng, utan när han kom fram så slog han tre slag i berget och gick sedan frankt vidare fram till grottans ingång. Men det skulle han aldrig ha gjort. Det dundrade till i berget som om åskan slagit ned och något obäk¬ligt och grömmt, med huvud som en vändsten och hår och skägg som mossa och enris, kom emot honom.
Drängen stod där ett ögonblick darrande, men så damp han ikull och skrillade utför branta berget så sten och mossa rök om honom. Därpå rände han som för brinnande livet åter till hemgården, men där fick de bädda ner honom mellan fällarna och så låg han en långan tid. Och aldrig blev det riktigt folk av den karlen mer. Lite stöni och veli var han så länge han levde.

Men från den dagen var det slut med smidet för Ugglumsbönderna och man hörde aldrig mera klangen av släggans slag mot städet och såg ej längre hur smedjeröken ringlade sig upp ur skrevorna i Källberget.

Jättesmeden gick där inne rolös och vankande. En gumma, som var född på en söndag och således kunde se mer än andra, var ofta i skogen nedanför berget och plockade ris. Hon såg honom ibland sittande utanför grottan som ett stort bylte, blickande ut över deljan mot väster. Kvar bodde han alltså, men att han inte trivdes längre var ju tydligt och klart.

Etter värre blev det emellertid när de hade satt upp en kyrkklocka i Örgryte kyrka, och denna började ringa. Det ljudet kunde han ej tåla. En dag när klockringningen åter nådde hans öron, blev han sinnt och översiggiven, och han slungade två väldiga stenbumlingar mot kyrkan i avsikt, att klockan skulle dimpa ned. Men han var nu gammal och halvblind, kan veta, och maktade ej så mycket som i sin krafts dagar. Stenarna nådde ej längre än strax nedanför grottan, på andra sidan om nuvarande vägen till Brattåskärr.
Där ligga de än den dag som i dag är, så nog är historien sann, det kan man väl förstå.Men efter den dagen försvann jättesmeden och ingen har sedan sett honom där i trakten.

Källa: Erik Bergendahl 1921: Partille krönika. Göteborg. S. 199-201.