Necken och bondens nytta

Necken omtalas rätt ofta och nästan alltid är det obehagligt att ha med honom att göra, men en bonde på Huseby hade nytta av honom. Necken, som förskapat sig till häst, gick och betade på Husebybondens äng. Bonden hade skaffat sig en signad grimma, som han lade på necken, och så gjorde han sitt vårarbete med honom. Det var för bonden en bra häst att ha, outtröttlig var han och foder behövde han inte. I slutet av våren, när bonden harvade, föll grimman av necken och han skenade i väg med harva. Vid Gullborg bar det i sjön. Å Ellösfjorden, mitt för Grönvik, rev necken upp en håla på sjöbotten för att lägga harva där, men han blev ej den kvitt utan fortsatte över Skaftö till Stockevik och ut i Gullmaren. En vit gång i bergen — en kvartsgång samt repor i bergen utmärker var necken skent fram både på Orust och Skaftö, och där det är jord är alltid marken svart och gror varken gräs eller ljung och är det så kallade harvedrat.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1947: Bohuslänska sägner. Göteborg. S.20-21