Näckens förtrollande lek

När jag var en liten tösunge, var jag med pappa ute och fiskade en gång. Precis som vi seglade förbi Risholmen, kom det en båt och segla emot oss. Fram vid masten stod en karl med ett ljuster i handen. Det såg ut som han skulle segla rätt på oss, så jag ropa till pappa. Men så när han kom alldeles nära oss, försvann han. "Den seglar inte på oss", sa pappa. För det var näcken.

En annan gång, när vi kom från Uddevalla, sprang han före oss och stod på varenda bergsudde och vinkade och ropade och skulle förvilla oss till att segla på, men det gick
inte för honom.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1947: Bohuslänska sägner. Göteborg. S.21-22