Jätten och silverbägaren

Jätten flyttade från Svantås till Hunne- eller Halleberg. - Sen han kommit dit, så kom det en gång till honom en som var från Bohuslän, som seglade på Vänern. Då bad jätten honom räcka sig sin hand, så han finge känna, om det var några krafter kvar i bohuslänningarna. Då tog seglaren och värmde en båtshake och räckte honom. "Ja, några krafter är där inte, men värme där är", sa jätten.

Sen var det en gång en ifrån Morlanda, som var och såg sig omkring, och så kom han till Halleberg. Jätten var blind, så han såg inte, men han sa, att han kände, att det luktade kristet blod. "Jag är sjuk och blind och har inte lång tid att leva, så du ska ta en och slå mig i pannan." Han kunde inte dö utan att det var en kristen människa, som slog ihjäl honom. Som belöning skulle han få en silverbägare av gubben. Gubben kunde inte själv ta fram denne, men han talade om, var den fanns, och sa, att det stod en kittel med pengar bredvid, men den fick han inte röra. Silverbägaren säges än i dag finnas i Morlanda kyrka.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1947: Bohuslänska sägner. Göteborg. S.48