Hundens förbannelse och skuld

I mitten av förra århundradet lär följande ha inträffat på en större gård på mellersta Orust. Vid den tiden, då säden närmade sig mognad, kom en stor svart hund, som ideligen vältrade sig i sädesfälten. Ägaren av gården, en medelålders man, var god skytt och avlossade flera skott mot hunden men lyckades ej träffa. Och hunden fortsatte med sin skadegörelse.
Bonden fick så lära sig av en s. k. klok gubbe, att om han kunde skaffa en silverknapp, som gått i arv i flera släkt¬led och använda den som kula, skulle han kunna döda hunden. Bonden hade släktingar på fastlandet, som ägde silverknappar, som voro släktarv. Han reste till dem och fick en sådan knapp. Hemkommen laddade han bössan med silverknappen och sköt hunden, som blev liggande i sädesfältet till solnedgången, då hundkroppen försvann som en dimma.
Men bonden insjuknade omedelbart och innan tredje dagens afton efter det han skjutit hunden, var han död.
Folket i trakten trodde, att bonden begått något grövre brott och att det var den onde själv, som iklätt sig hundskepnad för att bestraffa hans förbrytelse.
En tjänsteflicka från Torps socken på Orust, som var född omkring 1850, hade i början av 1870-talet råkat i grossess. Hon hade lyckats dölja detta förhållande så väl, att inte ens hennes husbondfolk märkte något. Hon hade beslutat sig för att döda barnet. En mörk höstkväll var hennes stund inne och barnet skulle födas. Hon gick åt ladugården, och där födde hon en pojke. Och fastän kvällen var mörk, var det ljust som om dagen i ladugården. Inte heller kände hon sig sjuk. I en obegagnad fårkätte grävde hon en grop för att dölja barnliket. Men när hon lagt sitt strumpeband som snara om barnets hals för att strypa det, intogs hon plötsligt av förskräckelse inför den ruskiga gärning, hon stod i begrepp att utföra. Hon beslöt sig för att låta barnet leva.
Då blev det med ens nattsvart i ladugården och flickan fick häftiga plågor, så att hon blev liggande i fårkätten. Där hennes husbondfolk på morgonen hittade henne i ett ömkligt tillstånd.
Hon har senare själv berättat, att hon trodde det var den onde själv, som hjälpte henne, så länge, hon var beredd att döda barnet, men när hon kom till besinning om det fasansfulla i den planerade ogärningen, var det samma onda makt, som övergav henne och lät plågor och svaghet komma över henne.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1944: Våra gamla berätta - Folkminnen från västsverige. Göteborg. s.57-58