Havsfrua och skepparn

Det var en gång en skeppare inifrån Myckleby, som hade gjort sin vanliga sommarsegling för året och var på hemresa från England med last av råg och skulle lägga upp för året, då han kom hem. Och då han var kommen ut i Nordsjön, så fick han se havsfrua sitta på havet och tvätta och kamma sej och göra sig fin. Då visste skepparn vad klockan var slagen, att ett hemskt oväder var att vänta, och därför styrde han rakt upp till havsfrua och hälsade och sporde 'så vänligt, om frua ville vara så barmhärtig och hjälpa oss lyckligt i land. "Ja", sa havsfrua, "om du bara gör som jag säger, så skall det allt gå bra. Du skall lossa lasten här, så att skutan blir lätt, och skynda er med arbetet!"

Så började lossningen av råglasten med alle man. Sen sa havsfrua till skepparn: "Följ nu med mej ner, så ska du få betalt!" Och skepparn följde med frun ner på sjöbotten och havsfrua räkna upp pengar och betalte lasten med rågat mått. Men då havsgubben, som var sängliggande, fick höra, att det fanns en man i köket hos havsfrua, så ropa han: "Vem du än är, så kom och tacka mej för sist!" Och det skulle skepparn gjort genast, men havsfrua stoppa honom och sa, att far kramar sönder näven på dej genaste som han får tag i'n. Men spring bort efter ditt ankare, så ska du få se!" sa hon.

Skepparn gjorde som han var tillsagd, och gick bort efter ankaret, och frua tog det och la det i elden. Men havsgubben tyckte att det dröjde, och han ropa: "Varför kommer du inte och tackar mej för sist?" "Jo, lugna dej", sa havsfrua, "vi har ett grand med uppgörelsen att göra än!" Men då ankarkloa var glödande, tog havsfrua ankaret och gav det till skepparn och sa: "Gå nu och tacka far för sist!" Och det gjorde skepparn. "No vill jä tacka er för sist, far!" sa han. Och då gubben fick tag i ankarkloa, så klämde han henne till en rund boll. "Ja, jä känner att svenskarme ä ljomma än", sa han och sedan börja gubben prata med skepparn. "Jä budde i Möckleby i en hawe, som hörde te Brönnefjäll", sa han. "Å där va nåre stenar ve en ränneväj å där mådde jä gott te dess den wide becka fick sej bjälla å då måtte jä fly hid." — "Jaså", sa skepparn, "det stället i Brönnefjälls hawe, som I nämner om, det är på min mark". Och därmed tog han farväl med gubben.

Och havsfrua följde med skepparn upp till skutan och sa: "Segla nu hem för fulla segel och se er inte tillbaka och då ni kommer i hamn ,så rigga av skutan så fort ni kan!" Det gjorde skepparn, men då skutan var avklarad i hamn, så kom det en storm, så stark så att allt som på havet fanns förgicks.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1947: Bohuslänska sägner. Göteborg. S.23-24