Stark kärlek och förbud

Det var en pilt, som hade fått sett en jättedotter en kväll. Han tyckte hon såg så bra ut, så han ville tala ve'ner. Men hon försvann. Och när han kom hem, så talte han om'et, och då var där en gammal knekt, och han sa det: "När du får se'ner härnäst, så kasta stål mellan henne och berget, så får du tala ve'ner". Och han träffa jättetösa igen, och då kasta han en fällekniv, och hon stanna och han to'ner mä sej hem. Och de gifte se.

Så hade ho fått en barnonge. Och en dag skulle mannen sko en häst, och då skulle ho sitta i sänga och hålla hästen, medan han skodde. Men det gick inte bra, för hästskorna passa inte. En del var för vie och en del va för krappe. Och han svor och var arge. "Ska ja nu te smen igen!" — "Det kan du väl göra själv", sa hon. "Kan du det?" sa han. Men hon gjorde't. Hon satte hästskon mellan händerna och räta ut'en eller gjorde'n smalare. Då ble han förvånad och sa: "Du som är så stark, varför har du låtit mej vara så stygg vid dig?" — "Den svarte förbjöd mej att vara stygg vid dig", sa hon.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1951: Dalslandssägner. Göteborg. S.70