Spökeri på Vinden

Vassända i Svarteborg bodde en gammal man. Han dog och gården såldes. Den nye ägaren flyttade in. Han och hans husfolk hörde ett förfärligt väsen på vinden. De tänkte, att de inte skulle kunna stanna kvar.

Så en gång när bonden var ute och gick, träffade han kyrkoherde Granfelt. Kyrkoherden frågade honom, hur han trivdes. "Jag måste nog flytta", svarade han. "Ar det något särskilt?" frågade kyrkoherden. Då berättade bonden, att det lät som de kastade något runt väggarna. "Jag skall komma med handboken och läsa", sa kyrkoherden. Det hjälpte inte. "Då är det väl råttor", sa kyrkoherden. "Nej, då drog de väl bort den store benhögen vid skorstenspipan", sa bonden. "Vad är det för ben?" "Det vet jag inte", sa bonden. Men det var ben från kyrkogården, som den gamle samlat för att fara till kvarnen med och få malda till benmjöl. "Du ska samla dem i en säck och bära dem till kyrkogården", sa kyrkoherden. Han gjorde så, och därmed slutade spökeriet.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1947: Bohuslänska sägner. Göteborg. S.109-110