Mara och den fördömda

Mara hade både mor och far, och jag har haft den många gånger. Om jag bara kunde röra mig så mycket, att jag kunde få tag i fällkniven och hugga efter henne, så blev hon borta. Hon var led, den kraken, för hon höll på att kväva en. En blev trött och svett och så blev det med djuren också.

När en hora dränkte sig, så blev det mara av henne. Denna ville hålla på att ri.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1947: Bohuslänska sägner. Göteborg. S.116