Magnetstål och kärlek

Där gick en pilt å slog. Så kom e vacker tös å raka. Men ho försvann. Han tänkte på na på natta, att han ville allt bra gärna ha na. Dan därpå to' han så en kniv me magnetstål me sej. Så sa'n te na, att'n hade slått sej i panna å om ho velle se på't. Ho gjore så å han to stålet kring'a så ho mått bli där. Å di ble gefte å ble så lycklie. För ho va allt gla i en me, uta hade ho ente komme å raka.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1947: Bohuslänska sägner. Göteborg. S.61