Jättar och mystiska röster

Bergjättar där fanns här på månge ställen i berga. Och det var då sant, för det var många som både såg och hörde dom. Nu hör en inte så mycke av'et. Di har väl blitt gamle och dött bort.

1. Det var en bonne som bodde på ett ställe. Och där bodde en jätte under huset, och han kom och talte te'n. Bonnen han hade haft så dåli tur te kräka, di ble sjuke och dog jämt för'n. Så kom jätten och sade:

– Du ska flötte lagårn, det är så försmädele, för när din ko stallar så rinner det ner på bordet för me, sa'n. Men om du vill flötta lagårn, så ska du inte va ubetalte.

Och gubben flötta lagårn, och sen gick det bra för'n. Kräka trivdes och jätten hjälpte'n på alla vis. Lånte'n pengar och...

2. I änden på sjön ve Ellne (Torp socken) där bodde det jättar. Det är allt sanning, för det var te en jul så var det en torpare som gick förbi kullen där jätten bodde tile om möran.
Och när han gick förbi så kom jätten och öppna dörra och ropa:

– Gå du te Eline och säg te Nissa, käringa mi, att ho ska komma hem för ongen har ramla i varmen och bränt upp se.

Och gubben gick te Ellne, han skulle nu dit i alle fall, och där sto di och bryggde. Han tänkte inte vidare på't men han sa det här som jätten hade sagt. Och då kom jättekäringen upp ur karet och sprang sin väg. Di hade inte sett'a förut, men när han sa hennes namn, då fick di se'na.

Hon va där och skulle ta kraften eller malten ur mäskekaret. Di sa det att jättarna kunde ta nöta ur dricken och ur mjölken mä.

3. I skogen vid Rassfjället uppomkring Vågsäter där har allt vart jättar. Det var ett par töser som hörde ur di drog järnlänkar uppetter kullen.

4. Min hustrus föräldrar di bodde på Sotere, och di hade en ko som ble bergtagen. Det var jättarna som hade tatt koa. Det skulle va i berga vid Tranehagen, och di fick inte se'na men di hörde hur ho bälga i berget.

5. När jag var liten och gick vall – vi bodde på ett torp under Vågsäter – så skulle jag gå hem över skogen en gång. Jag var väl en tretton år och vi hade varit och träxt. Och när jag gick hem genom skogen och kom bortimä myren, så hörde jag så fullt mä bjällrer runterikring me. Ja visste ju att kräka va hemma, så det var ju konstigt. Jag var inte rädd, det har jag aldri vart, mörkrädd eller så, så jag stanna och tänkte så väl att jag skulle få sett nåt. Men jag såg ingenting och hörde inget heller så länge jag sto still. Men när jag gick så var jag mitt i en sån klang. Det var bjällror runteringkring.

När jag kom hem och talte om'et, så sa far; du kunde hållet käften te möra. Och jag vakna på natta och var så sjuk och kasta upp och det ble så galet.