Förtrollad av minnen

Mara, jo de var no en som var ute för de dära. Men så hade nån lärt'en att en skulle lägga nävane unner halsen och hålla ihop dom bakom se, och så när de börjar, så tar en armarna över huvet och griper tag så här. Och det gjorde han, och då han vakna, så hade han en så bedrövelet vacker tös i famnen. Och hon fick ble där.

Han hade satt nånting i spronga i väggen, som hon hade kommit igenom. Och så visa han henne det en gång och tog ut den dära ploggen, och då smatt ho ut, och då va han å mä na. Han ble så ledsen för det. Han hade hatt henne i många år.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1951: Dalslandssägner. Göteborg. S.143