Bergjättar och försvunna män

1. Mellan Färsänga och Storskogen ligger det ett högt berg där det bodde jättar. (Mellan Viksjön och landsvägen strax nordost om bron vid Hattefjäll.) Far kom där en gång när han var liten och hörde det slamra. Han trodde det var nån på landsvägen, men när han kom dit så märkte han att det var inne i berget. Det var som om di hade stått och slagit på hjulringar.

Majorn på Ryrs herrgård han kom körande där en gång med två hästar och körde rätt utför bratten. Det skulle va bergjättarne som skrämde hästen.

Där låg en smedja där vid Färsänga, och smen var Johannes Andersson, far till Abraham i Björnekull. Han våga aldri smi om kvällen efter solen hade gått ner, för då var jättarne och satte åt'en.

2. Min morfar och mormor talte om det var en kusin till morfar som var illa ute för bergjätten en gång. Han hade vart i stan i två dar och kom hem om kväll. Så regna det och han gick och ställde sig i regnskjul under ett berg i Grimåsefjället. Han bodde där i Grimåsen.

Så öppna di en port i berget och tog in'en där. Han så både bergjätten och bergjättekäringa, och han hörde bjällrer överallt i berget. Gubben åt och lå på sänga, och käringa sto och kärna. Ho gjorde store smörgåsar och ga'n, men han ville inte ha, för han hade hört att en skulle inte äta om man kom till bergjättane. Men så när han hade vart där i tre dar så va han illa sulten och så tänkte han att han skulle äta. Då skulle han ta en smörgås, men så så han när käringa skulle salta smöret, då ställde hon se och pessa i smöret. Men då va de umöjele, då kunne han inte äta. Då ble bergjätten arg och ropa:

– Släpp ut aset!

Och di öppna dörra, och han ut. Men han hade hört det att di bruka sticka en järnstång etter dom när di kom ut, så han skulle akta se och hoppa åt sidan. Och i desamma så så han en store rödglödgad järnstång etter se.

Då kom han ju hem, men då hade han vart hos bergjätten i tre dar. Det hade vart en redi gubbe, men han ble vurme. Han va konstri alltsen.