Västgöten och ormarna

Det var på ett ställe som det fanns så mycket orm. En dag kom en västgöte dit. De beklagade sig för den myckne ormen. "Om ni är säkra på, att ni på långliga tider inte har hört talas om att vit orm finns på trakten, så ska ni snart bli av med ormarna", sa västgöten. De visste inte om någon vit orm. Då hade han dem att köra en halmhög till ett träd. Han gick upp i trädet, och sedan fick de tända eld på halmen. Rätt som det var kom den ene ormen efter den andre och kröp in i elden. Men så kom den vite ormen och rann i elden. Då tog västgöten en näsduk och band om ögonen på sig. Rätt som det var kom marsormen. Han rätade upp sig efter trädet och tog västgöten med sig i varmen. Både ormen och västgöten gick åt, men efter den dagen var det slut på ormarna i den trakten.

Marsormen var en stor orm med man som en häst. Den ormen hade alltid en vit orm som förelöpare.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1951: Dalslandssägner. Göteborg. S.156