Strömgubben vid kvarnen

Min far hade en vasskvarn i en bäck. Han mol åt många. Han påstod så bestämt, att det var en strömgubbe nere i forsen, där vattenhjulet var. Han hade sett gubben. Det var en liten, liten gubbe, och han hade inga kläder på sig. Inte hade han tår på fötterna som vi. Foten var hel. Han hade gått i mjölet ibland, så att man kunde se fjäten.

När inte far fick kvarnen att gå, så mästrade han inte något. Han gick därifrån och låtsade inte om något. När far kom igen, så hade strömgubben besinnat sej, och då gick kvarnen. Då kunde pappa gå ner och lägga en riktig tobaksbuss vid vattenhjulet, för det var strömgubben värd.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1951: Dalslandssägner. Göteborg. S.32