Skimret vid Örsjön

Det var en av de gamla i Ör som hade sett sjöråa. Hon var som ett fruntimmer, men som det grannaste fruntimmer, han hade sett. Det var vid Örsjön. Hon satt i en båt och vaggade och hon hade guldspetor i händerna; de blänkte så grant.

Det var en annan, som var nere vid sjön en sommarnatt. Han fick också se en skymt av henne. Hon hade hår så långt att det hängde ned till fötterna.

Många hade sett henne på sjön i en halv båt. Det var som ett skott, så var hon borta.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1951: Dalslandssägner. Göteborg. S.36