Skepparens förtrollade resa

Det var en skeppare, som gick och spåvelera på torget i Vänersborg en torgdag, och så fick han se en väldigt fin fröken. Men hur det då var, så var hon lite konstig därbak, så han gick åt sta och sa te na, att hon skulle hyfsa åt sig släpet hon hade. Så han var humanare, som allt sjöfolk är. Det var väl nu så, att det var en fiskstjärt, hon hade släpandes därbak. Men emellertid som han hade gått där och spåvelera, så kom samma fina fröken till honom och fråga, om han ville ta en last med spannmål åt henne. Och det lova han att han skulle göra. Men när han väl hade lastat, så fråga han, vart hon skulle gå med lasten. Jaha, han skulle ankra när han kom mitt för Hjortens udde, och där skulle han lämpa säckarna i sjön. Och när han kastade siste säcken, skulle han följa med ner och få frakten.

När han kom ner, då satt ankaret fast i knuten på den fina frökens stuga. Och han blev väl behandlad och fick fägnad och mådde bra där nere. Hon skickade bort pigan sin; hon skulle ut och hämta en lax, som de skulle ha till festmåltiden. Och när hon kom tillbaka, fick hon bannor, för hon hade varit så länge borte. Men hon hade inte varit karl till att fånga nån lax, förrän hon kom upp till Åmålsviken, och det var fyra mil dit.

När skepparn då hade festat där och mått bra, så tog hon och skjutsa upp honom i sin båt. Och så fick han en näsduk av henne, som var knuten tre knutar på. Och allt efter som han lossa på de här knutarna, sa hon, så fick han vind att segla i. Men den tredje knuten fick han inte röra, inte ta upp, det sa hon till honom. Men så en gång, så hade han druckit sej full, så han öppnade den tredje knuten. Men då flög båten iväg högt upp på land bortåt Mariestad, och där har de hittat rester efter en båt, säger de, och det var nog efter hans båt.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1951: Dalslandssägner. Göteborg. S.40-41