Ola och hans synder

Ola i Svartebäck hade varit en elak karl. Han dog på så sätt, att han låg och sov vid en kolmila och blev uppbränd. Sen gick han igen. Särskilt gick han till sin gode kamrat Anders i Björkåsen. En gång mötte han Anders på en väg, och då bad han honom om hjälp. Han skulle få lindring, om han kunde få någon levande att omtala allt ont, han hade gjort. Han bekände att han dödat tre barn, som hans dotter hade fött, och grävt ner dem i en potatissäng. Och han hade stulit kyrkans nattvardskalk och grävt ner den under sin loge. Och så hade han tagit Herrens heliga oblat, när han gick till nattvarden och använt, då han fiskade, och den synden var den allra värsta. Detta allt skulle Anders gå och tala om för prosten. "Så ska du sätta upp en påle på detta ställe till en åminnelse av att en död och en levande har sammanträffat här", sa han. — Sedan Anders varit hos prästen och berättat om Ola, fick han aldrig se denne mera. Och pålen ska ha stått i en lövdunge i Jakobsbyn.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1951: Dalslandssägner. Göteborg. S.137-138