Mara och drängens plåga

Mara är hårig på kroppen. Hon är som en katt. När jag var dräng, så hade jag ont av henne ibland. De brukade skoja med mig och säga, att det var någon tös, som jag hade narrat. Hon höll efter mig på det viset. Den ena gången tyckte jag att hon kom in genom fönstret, och den andra gången kom hon från dörren. Båda gångerna höll hon på att knöva ihjäl mig. Hon hängde sig på bröstet. Jag orkade inte röra så mycket som ett finger och svetten flöt av mig. De andra som låg i rummet påstod, att jag hade stönat så konstigt. De skrek på mig, och då släppte mara.

Om man lade en ullsax vid sängen, när man gick och lade sig om kvällen, så skulle hon inte orka komma till en.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1951: Dalslandssägner. Göteborg. S.141