Den magiska haren

Det var en gumma uppe vid Mon, som hade pukhare. När hon ville ha mjölk, så skickade hon ut haren. Han sprang till fähusen och mjölkade korna. Jag tror inte han hade makt att mjölka annat än på torsdagskvällar. Det var någon som hade råkat att få se, när hon bar in mjölkfaten. Det var som ett grått nystan, som skymtade före henne in genom dörren.

Det skulle gå att göra en sådan hare, om man tog spetor och garn. Det skulle vara sådana spetor, som de stickade med. Så skulle det vara solv och blod ur lillfingret. Det var den onde, som satte liv i den. De påstod, att det inte skulle gå att ta liv av den haren. Det bet inte skott på den. Det var tvunget att vara sådant silver, som varit i kyrkan. Om man fick sådant och lade i kulan, så stöp haren.

Om man tog pukdynga med sig och lade i ugnen, så skulle den gumman komma, som hade haren. Om hon bad om vatten, så skulle man inte ge henne det.

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1951: Dalslandssägner. Göteborg. S.112-113