Vitt och sorg i minnena

Kattugglan var ett förebud. Sa hon "tvätta vitt, tvätta vitt" så, föddes det någon, men sa hon "klä vitt, klä vitt" så dog någon.

Hade en sjuk svårt för att dö så stannade de klockan.

Om någon hade sytt på en söndag så hade han svårt för att dö. Då skulle de bryta av en synål över honom.

Då de bar den döde till kyrkogården så satte de ner kistan någon gång. Där sådde de ut linfrö så gick inte den döde igen.

Om ringklockorna gick lätt då de ringde så var den döde lyckligt borta.

Den som hade avhänt sig livet fick inte klockor eller jordfästning. Han skulle lyftas över muren och begravas för sig själv.

Fruntimmerna hade två dukar på sig då det var djup sorg. En för mun och en på huvudet. Då det inte längre var djup sorg, tog de bort munklädet. Det var när det gått en tid. Då blev det bara en knut i nacken. Det var vita, nystärkta dukar, stora som halva lakan. Så var det alltid på begravningar i min ungdom.

Ännu tidigare hade de kjolarna över huvudet då de sörjde. Men det har jag aldrig sett. Det var som de gamle talade om.

Källa: Rylander, Gerd 2002: Folkminnen från Mark IV: Sägner och folktro i 1800-talets Surteby-Kattunga. Rydal. s. 47