Vätta och botemedel

Vätta sjukdom har jag till och med haft själv. Det är ett litet djur; det är lik fyrfötter, men det är ljusare. Om man går där det har varit elle rör vid nånting som det har varit på, kan man få vätta. Det blir inte mycket med människan, sen hon har fått den saken. Man orkar inte nånting; inte rådde man med och äta och ledsen blev en. Det är till och med människor, som kan bli riktigt svagsinta, om de inte kan få bot för det. - De är väl både i jorden och i vatten, vättarna. Fick man se sånt, så var man väl så rädd för att komma nära det.

Mor hade också vätta, och hon visste så gott när hon hade fått det. Hon gick ner till bäcken och skulle gå efter en `tvätteböstel' som hon hade gömt där. Och hon kände i rappet, att det var nånting som påkom henne. Och hon blev så sjuk. Så var där en i Bläshult som bota för vätta, Emma i Bläshult. Men mor var så dålig, så hon orka inte gå dit, utan vi fick ha skjuts dit. Hon skulle stå över rinnande vatten - de var nere vid en liten bäck. Så skulle hon sätta fram foten så här, så skulle Emma rita ut en torva kring den. Sen tog hon den torvan och höll över huvet på mor. Hon sa nog nånting med, men det kunde inte mor höra. Men hon blev då bra. -Där hade väl kunnat runnet nån vätt över bäcken, eller om mor kunde ha trampat på nån, när hon fick det.

Jag var å och fick vätta-saker av Höglundstösen. Det var mortat sönder och var i små strutar. Dyvelsträck var där i, för det lukta så; men vad det sen var, det vet inte jag. Det var inte så gott och ta in, men det gick då bort.

Källa: Kjell Berglund u.å.: Folkminnen från Skephult.