Valsen vid kvarnen

Det talte vår gamla mor om, hon hette Anna-Brita, de hade en kvarn nere vid Heden strax här nerom. Hennes man var där nere och mol en natt. Han låg och elda där nere i kvarnen. När det led fram på kvällen allrabäst det var tog det till och spela på fiol. Han såg inte nånting mer än skuggan efter armen, hur den gick. Det var då ingen lögn. "Det spela", sa han, "så jag var knappt god till att hålla mej i styr". Så la han sej ner på en sits. "Men jag höll på och gått upp och dansat", sa han. Det spela vals så ingen violinist kunde gjort maken. Men det tog till så galet, så han var tvungen till och stämma kvarnen. Han släckte i spisen och sen stämde han så gott han kunde. Det var Näcken som spela så. Det var lussenatten det hände. - Jag minns inte vad det var för en vals, men han nämnde den melodien som Näcken spela med - för de var riktiga spelemän där nere. Eftersom kvarnstenen gick, så passa den takten. Det sa de alltid, att gick de upp och dansa, så dansa de tills de dansa ihjäl sej. Hans mor sa ändå, när han kom hem och talte om det: "Det var då väl att du inte gick upp och dansa, för då hade du varit borta nu"

Här fanns väl många sjörån förr. Uppe vid Frisjön hade de väl för sej var en bergfru riktigt i berget intill sjön. Baktill var hon ihålig som ett baketråg, men framtill var hon som ett riktigt fruntimmer. Hon visa sej när de var där och fiska, hon tyckte de tog för mycket av hennes fisk. Se, såna där sjörån, de ville rå om all fisken.

Källa: Kjell Berglund u.å.: Folkminnen från Skephult.