Trollens lussenattkalas

Nere vid Skutan (Örby) var en kvarn i forna tider, som brände var lussenatt. Det sa de var bergatroll som hom dit och höll kalas - baka och hade alla sorters mat med sej. När de då hade gjort ifrån sej allt och skulle därifrån, så sa de: "Nu kastar vi eld." Då tog de bränder som de hade i spisen och kasta omkring i kvarnen, så den tog eld. Det var flera lussenätter den brände. Till sist var det en karl som sa, att han skall ta dristigheten till och våga livet och gå dit och gömma sej bak säckarna. Det gjorde han. Rätt som han låg, kom där såna där troll in. De duka upp gafflar och knivar och all sorts mat på en duk. Men så gick de omkring och smufsa så här. "Här luktar kristet", sa de. Det var ment med, att det var en kristen där inne; och det var inte de. Men de fick då masa till, och de gjorde sitt kalas i alla fall. "Ja, nu kastar vi brand", sa de då, när de hade röjt ihop sitt tyg och skulle därifrån. "Nej, då vill jag vara med", sa karlen. Då bar det ut med trollen; och kvarnen fick stå där, så hon fick. Och ifrån den betan brände där aldrig någon kvarn mer.

De fick aldrig släcka ljusen ifrån barnet var fött och till det var kristnat, för då kunde trollen komma och ta barnet. Det var på ett ställe de hade ett litet barn, och det blev förbytt. Det växte inte nå't mer än bara huvet, det blev så stort. De var så ledsna för sitt barn. Så var det en som lärde den gumman, som hade den där ungen, att hon skulle tända på en redig brasa i den öppne spisen, och så skulle hon sätta sej framför brasan med ungen i knät och 'käka' på honom redigt. "Du lille trollunge, jag skall slänga in dej i elden så jag får stekt dej"; det skulle hon hålla på och träta på den så alldeles. Så skulle det barnet bli taget ifrån henne, och hon skulle få sitt eget igen. Ja, hon gjorde det och satte sej och skällde på det här barnet och var till reds att kasta in det i elden. Då öppnades dörren, och den barnungen blev tagen ur hennes knä, och hennes egen kom istället. Det ville väl inte trollkäringen var hon än var, att hennes barn skulle bli uppbränt.

Källa: Kjell Berglund u.å.: Folkminnen från Skephult.