Trollberättelser från Valberget

Här uppe i Valberget - det är strax här borta, en 10 minutrers väg bara - där påstås skulle ha varit troll. Där har de hört dem förr i tiden. De har hänt det ropa där inne i berget. Men nu är väl sånt borta, var det har blivit av.

Det var ett ställe bonden hade hjälp till att slå, och de var ute på gärdet. Hustrun stod inne i köket och koka välling. Då kom där en trollkäring in i köket till henne. "Vad heter du ?", sa trollkäringen till henne. "Jag heter Själv", sa käringen. Har du sett ett större glip?", sa trollkäringen, och så gapa hon det värsta hon orka. Då tog käringen en slev varm välling och slängde i halsen på´na. "Har du känt varmare glip?", sa hon. Trollkäringen ut och ropa. "Själver brände mej! Själver brände mej!" Det hördes till berget och trollgubben och allihopa kom ut och skulle göra hemsyn där. "Vem brände dej?" frågte trollgubben. "Själver brände mej! Själver brände mej!" "Har du själv bränt det, så får du själv ha´t", sa trollen då. - Det var borta i Skephult jag hörde den här "paschasa", jag var där några år.
Det var en ryttare som var ute och red förbi ett berg. Där kom en trollgubbe ut med en bägare och bjöd honom att dricka. Men han tog bägaren och hyssa det upp i luften. Det slog ner en del på länden på hästen, och den blev uppbränd. Hade han druckit det själv, så hade han dött förståss. Om de hade nå´t barn hemma som inte va "kristnat", var de rädda trollen skulle byta bort det. Det var väl på ett ställe det skedde med, trollen hade varit och tagit deras barn och lämnat sitt istället.

Det här barnet växte inte, bara endast huvet växte. Men så för att få tillbaka sitt eget skulle de elda upp ugnen, och så skulle kasta in barnet i elden, när det brann som bäst. Då var trollkäringen framme med detsamma och tog sitt och lämna deras istället. "Här har du ditt barn, låt mej få mitt", sa hon.
Det var borta i Nittorp, där skulle vara en kvarn , som brände varenda julanatt. De bygde upp den igen, men år efter år höll den på och brände upp julanatt. Men så var det en bonde som inte var rädd av sej, han sa, att han skulle gå dit en julanatt och se vad det var. Han gick och la sej bakom säckarna och hade ett laddat gevär med sej. Frampå natten kom där troll och lyfte upp stenarna och ställde till med julafest på platsen under stenarna. De dansa och åt och drack och levde så förskräckligt. Gubben låg och såg på dem. Men när klockan var 3 - då gal alltid tuppen, då var deras makt slut. "Nu gal en näbb, nu tända vi eld på mjölnarvägg", sa de.

Så skulle de till att kasta sina eldbränder i kvarnen, och då skulle den fatta eld. "Nej", svor bonden till. "I gör lat så heller". Och han sköt med sitt gevär, och trollen på dörren allihop. Så den gången blev kvarnen bevarad. - Det är också berättad borta i Skephult, när jag var där. Det är där jag har hört alla dessa "paschasera".

Källa: Göran Weiler 2007: Folkminnen från Fritsla. Fritsla.