Troll och vört i Ambjörnarp

Det skulle ha skett borta i Ambjörnarp. Det var julanatt när prästen skulle rida till ottesången, så mötte han ett troll. Han hade sånt där dricka i en silverbägare - det var som en stor kalk - och ville att han skulle dricka. Men han ana oråd, så han drack inte. Han tog och hyssa det rätt bakom ryggen på sej istället. Det skulle vara så skarpt, så det brände å håret på länden på hästen. Men så var det ett annat troll som ville väl hjälpa prästen - det ropa: "För den håle och den dåle, rid in i åkern". Det var för han skulle komma in i stubben, för trollen torde inte gå i nån åkerstubb. Och han red in på åkern. Så fick han behålla den där kalken; och han red till kyrkan med den. Och den skall de visst ha än i dag i Ambjörnarp, efter sägnen.

Det hade de väl för sej, när de brygga så skulle de ha plockat `jordbom' kallte trollen det - vi kallte det bönor. Det var högt ogräs, som växte i säden. Det skulle de ha och lägga i brygget, då hade trollen ingen makt över vörten.

Det var en trollkäring, hon hade stulit vört på ett ställe och varit å i berget med. Så skulle hon väl gå efter mer. Medan hon var å, hade trollungen drunknat i kitteln, som hon hade tömt vörten i. "Ja, det var rätt åt dej, du kunde låtit bli min vört", sa käringen till henne. "Det kunde gärna din unge drunkna." - "Ja, du kunde lagt jordbom i, så hade jag inte tatt din vört", sa trollkäringen. Men hon bar vörten tillbaka när ungen hade dränkt sig; den andra dagen stod kittelen full: då hade hon burit hem den igen.

Källa: Kjell Berglund u.å.: Folkminnen från Skephult.