Tjärsjöfruns hemlighet

Anna-Britas mor hade varit uppe i Gamle-hage - det är en beteshage här borta på Nedergården hon hade varit å plockat `kröser' (lingon). När hon kom till Ungs till ett led där, så satt där en liten käring strax intill vägen. Hon hade på sej en liten stubbapäls som räckte henne jämt efter midjan- en sån som fruntimren hade förr om vintern. Hon satt där och tulla och skrek; "Vad sitter du här och skriker och är så ledsen för?" sa Anna-Britas man till henne. "Jo, de har kört å mej, men jag är tvungen till hem till mina barn", sa käringen. Och så bar det å över Ungs maer och genom Horsadungen och till Tjärsjön. Det hade de för sej det var troll i berget där. Men hon hörde hur hon grät hela vägen - det dåna i skogen när hon skrek. - Hon hade sagt, sa Anna-Brita, det var en sån liten neken människa, hon såg så bra ut. Men hon var så ledsen och grät så.

En gång hörde de - men vem det var? - det ropa Anna så det alldeles `gangla' (skakade) uppe i berget. Hon brukade fiska - det var ett fruntimmer som hette Anna - uppe i Tjärsjön, och då en gång ropte det i berget: "Anna! Anna!" Hon fick det så bra till att nappa, hon fick upp så mycket fisk; det tyckte inte frun om, det var hennes fisk kanveta. "Anna, vad är det du gör? Låt bli och ta mer fisk!", ropte det. Men hon blev där ändå. Men så tog det riktigt till att illvråla på henne. Då var hon tvungen till att schappa. Då blev hon rädd, men hon kom hem hel och hållen.

Tjärsjöfrun kallte de henne. Även hon bodde allt i berget. Det var givet, det var hon som ägde fisken. Till och med i mina barnaår, vi var där och fiska, minns jag väl hur rädda vi var. De gamle hade skrämt upp oss, kanveta. Men vi hörde de aldrig nånting.

Uppe i Sala visa sej en fru i berget en gång för många år sen. De tog ju så mycket silver där. Så sa hon: "Varför ska I ta så mycket från mej? Jag har en syster som bor uti Västergötland, Svinek heter det. Hon är mycket rikare än jag." Svinek, det är här ute i vår skog. Det står i de gamla jordaböckerna. Det var väl ingen som visste, men hon visste om det.

Källa: Kjell Berglund u.å.: Folkminnen från Skephult.